Det ar ett aventyr, det ar ett aventyr...

Lyckades till sist slita mig fran Vang Vieng och borjade fortsattningen av resten av resan. Dagen for avfard borjade med att vakna och besluta oss for att vi skulle resa vidare. Pa mindre an 2 timmar hade vi checkat ut och satt pa en buss till Fourthousands Islands. Hade ingen aning om vad det var for stalle, men det lat trevligt. Vatten och oar gillar man!

Resan ner bestod tydligen av sovbuss. Jag blev forst totalforskrackt eftersom jag trodde jag skulle vara tvungen att dela en ~1 meter bred sang med en stor Laosianisk man. Men tack och lov fick jag dela sang med en Jessica istallet. Kandes som om allt bara gick fel under resans gang, ilskna tuk-tuk forare som forsokte lura oss, hemska lokalbussar (ett under att de faktiskt gick framat) osv. osv. Det var faktiskt forsta gangen jag kande hemlangtan under den enormt langa och pafrestande farden.

Naval, bara vi kommer fram och hittar ett fint boende att pusta ut i kommer allt att kannas mycket battre. Vi arriverade pa on Don Det. Bara for att marka att on var primitivare an primitiv. Boendet likasa. Men vi hade anda lyx, myggnat och allt! Forstas passade min mage pa att bli sjuk just under denhar delen av resan! Lag i sangs nastan 2 dagar. Tre natter senare var det dags att lamna detta paradis.

Akte over gransen till Kambodja. Folket har verkar inte precis vara de arligaste jag traffat pa. Hela resan gick ut pa att forsoka vara pa sin vakt sa att man inte blev totalt ripped off. Forst hade vi kopt en resa med overnattning i Kampong Cham, enbart sa vi skulle slippa komma fram till Siem Reap mitt i natten. Hoppsan kerstin, busschaufforen 'glomde' att stanna dar. Vi skulle vara tvungna att kopa en ny biljett for att fa fortsatta till Siem Reap samma kvall. Efter mycket envist tjafs fick vi iallafall folja med en nattbuss som anlande till Siem Reap mitt i natten. Blev avslappta mitt i skogen utanfor stan, dar tuk-tukforare helt lagligt rakade sta och erbjod skuts in till stan. Inget annat val an att hoppa in. Eftersom det var natt fanns inga andra val av boende an tuk-tukforarnas.

Den senaste veckan har varit en provning. Vart mantra har varit "Det ar ett aventyr, det ar ett aventyr..." Har forsokt se det positiva i saker och ting, har for det mesta lyckats. Jag hoppas bara att jag kan lyckas bevara den uppskattning for mitt hem som jag kanner just nu. Nu i efterhand ar det latt att skratta at allt som har gatt fel. Forhoppningsvis vander var tur efter det har! Nu ska Angkor Wat utforskas.